För 20 år sedan förlorade min
pappa sin pappa och jag förlorade min farfar. Han gick bort en kall januaridag
på sitt boende efter en tids sjukdom, bara 69 år gammal. Även om jag var
väldigt liten då, minns jag idag.
Farfar led av Parkinsons
sjukdom, en sjukdom som bland annat påverkar motoriken och rörelseförmågan men
också talet. Vid 62 års ålder kom de första symtomen. Pappa har berättat om hur
han mer och mer upplevde farfar som instabil och yr när han gick upp för
trappan eller reste sig hastigt. Med tiden blev hans händer mer darriga. När
farfar skulle skriva blev bokstäverna mindre och mindre och i slutet av en
mening kunde de vara oläsbara.
När han fick sitt
sjukdomsbesked vid 63 års ålder var det inte bara händerna som darrade. Rösten
och talet påverkades också med tiden. Det lät som att han stammade när han
försökte prata. Vi fick anstränga oss allt mer för att försöka förstå vad han
sa, men det var svårt. Han blev irriterad när vi inte förstod honom och med
tiden blev han tystare och tystare.
"Farfar var en pratglad typ.
Men för varje gång vi besökte honom
i hans rum på boendet blev han
mer och mer tystlåten."
Farfar var en pratglad typ. Men för varje gång vi besökte honom i hans rum på boendet blev han mer och mer tystlåten. Mot slutet var hans kommunikation med oss i familjen kort. Han var
inte längre samma farfar. Fast det var ju ändå vår farfar. Vi visste det. Men
det var som att han hade förlorat den största delen av honom, hans pratglada
och utåtriktade gamla jag. Jag tror att det var mycket på grund av det som han
inte höll i längre i livet än vad han gjorde. Kanske fanns det för honom inte
längre någon mening. Vi i familjen kunde inte finnas vid hans sida och stötta
honom varje dag. Inte heller personalen på boendet hade den tiden att varje dag
kunna sitta ned och samtala med honom.
Då, i början av 2000-talet,
fanns det inte så mycket att göra åt hans sjukdom och symtom och det finns inte
heller idag något botemedel mot Parkinsons sjukdom. Men det finns nya metoder
och ny forskning för att underlätta och hjälpa drabbade genom vardagen. Jag
önskar så att farfar hade kunnat vara med oss idag och få den hjälpen. Då hade
kanske farfar haft en chans till ett lite längre och värdigare liv.
Vill du veta med om Parkinsons och andra ålderssjukdomar? Läs vår artikel 'Demens, Parkinsons och kommunikation'.
Vill du läsa fler exempel från verkligheten? I reportaget 'Man blir aldrig fullärd när det kommer till demens' får du en inblick i vardagen på ett vårdboende.
Jobbar du med personer med ålderssjukdomar? Ta del av våra tips för en lyckad kommunikation HÄR.
Bild: PublicDomainPictures från Pixabay.
För 20 år sedan förlorade min
pappa sin pappa och jag förlorade min farfar. Han gick bort en kall januaridag
på sitt boende efter en tids sjukdom, bara 69 år gammal. Även om jag var
väldigt liten då, minns jag idag.
Farfar led av Parkinsons
sjukdom, en sjukdom som bland annat påverkar motoriken och rörelseförmågan men
också talet. Vid 62 års ålder kom de första symtomen. Pappa har berättat om hur
han mer och mer upplevde farfar som instabil och yr när han gick upp för
trappan eller reste sig hastigt. Med tiden blev hans händer mer darriga. När
farfar skulle skriva blev bokstäverna mindre och mindre och i slutet av en
mening kunde de vara oläsbara.
När han fick sitt sjukdomsbesked vid 63 års ålder var det inte bara händerna som darrade. Rösten och talet påverkades också med tiden. Det lät som att han stammade när han försökte prata. Vi fick anstränga oss allt mer för att försöka förstå vad han sa, men det var svårt. Han blev irriterad när vi inte förstod honom och med tiden blev han tystare och tystare.
"Farfar var en pratglad typ.
Men för varje gång vi besökte honom
i hans rum på boendet blev han
mer och mer tystlåten."
Farfar var en pratglad typ. Men för varje gång vi besökte honom i hans rum på boendet blev han mer och mer tystlåten. Mot slutet var hans kommunikation med oss i familjen kort. Han var
inte längre samma farfar. Fast det var ju ändå vår farfar. Vi visste det. Men
det var som att han hade förlorat den största delen av honom, hans pratglada
och utåtriktade gamla jag. Jag tror att det var mycket på grund av det som han
inte höll i längre i livet än vad han gjorde. Kanske fanns det för honom inte
längre någon mening. Vi i familjen kunde inte finnas vid hans sida och stötta
honom varje dag. Inte heller personalen på boendet hade den tiden att varje dag
kunna sitta ned och samtala med honom.
Då, i början av 2000-talet,
fanns det inte så mycket att göra åt hans sjukdom och symtom och det finns inte
heller idag något botemedel mot Parkinsons sjukdom. Men det finns nya metoder
och ny forskning för att underlätta och hjälpa drabbade genom vardagen. Jag
önskar så att farfar hade kunnat vara med oss idag och få den hjälpen. Då hade
kanske farfar haft en chans till ett lite längre och värdigare liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar