Fortsätt till huvudinnehåll

Krönika: Med tiden blev han tystare och tystare



För 20 år sedan förlorade min pappa sin pappa och jag förlorade min farfar. Han gick bort en kall januaridag på sitt boende efter en tids sjukdom, bara 69 år gammal. Även om jag var väldigt liten då, minns jag idag. 

Farfar led av Parkinsons sjukdom, en sjukdom som bland annat påverkar motoriken och rörelseförmågan men också talet. Vid 62 års ålder kom de första symtomen. Pappa har berättat om hur han mer och mer upplevde farfar som instabil och yr när han gick upp för trappan eller reste sig hastigt. Med tiden blev hans händer mer darriga. När farfar skulle skriva blev bokstäverna mindre och mindre och i slutet av en mening kunde de vara oläsbara. 

När han fick sitt sjukdomsbesked vid 63 års ålder var det inte bara händerna som darrade. Rösten och talet påverkades också med tiden. Det lät som att han stammade när han försökte prata. Vi fick anstränga oss allt mer för att försöka förstå vad han sa, men det var svårt. Han blev irriterad när vi inte förstod honom och med tiden blev han tystare och tystare. 

"Farfar var en pratglad typ. 
Men för varje gång vi besökte honom
i hans rum på boendet 
blev han
mer och mer tystlåten."

Farfar var en pratglad typ. Men för varje gång vi besökte honom i hans rum på boendet blev han mer och mer tystlåten. Mot slutet var hans kommunikation med oss i familjen kort. Han var inte längre samma farfar. Fast det var ju ändå vår farfar. Vi visste det. Men det var som att han hade förlorat den största delen av honom, hans pratglada och utåtriktade gamla jag. Jag tror att det var mycket på grund av det som han inte höll i längre i livet än vad han gjorde. Kanske fanns det för honom inte längre någon mening. Vi i familjen kunde inte finnas vid hans sida och stötta honom varje dag. Inte heller personalen på boendet hade den tiden att varje dag kunna sitta ned och samtala med honom. 

Då, i början av 2000-talet, fanns det inte så mycket att göra åt hans sjukdom och symtom och det finns inte heller idag något botemedel mot Parkinsons sjukdom. Men det finns nya metoder och ny forskning för att underlätta och hjälpa drabbade genom vardagen. Jag önskar så att farfar hade kunnat vara med oss idag och få den hjälpen. Då hade kanske farfar haft en chans till ett lite längre och värdigare liv.


Vill du veta med om Parkinsons och andra ålderssjukdomar? Läs vår artikel 'Demens, Parkinsons och kommunikation'.

Vill du läsa fler exempel från verkligheten? I reportaget 'Man blir aldrig fullärd när det kommer till demens' får du en inblick i vardagen på ett vårdboende.  

Jobbar du med personer med ålderssjukdomar? Ta del av våra tips för en lyckad kommunikation HÄR.



Bild: PublicDomainPictures från Pixabay.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Tips och råd: Ålderssjukdomar och kommunikation

Det är inte alltid lätt att kommunicera med personer som lider av demens, Parkinsons eller andra ålderssjukdomar som på något sätt påverkar den kommunikativa förmågan. Det är en stor utmaning som behöver arbetas med på flera plan, men en bra början är att lära sig vad du själv och ditt arbetslag kan göra för att underlätta i kommunikationen med den berörde.  Vad kan du göra?  • Se till att skapa en relation med personen. Det är enklare att kommunicera om ni känner varandra.  • Ge all viktig information på personens modersmål.   • Stressa inte! Se till att ni kan prata i lugn och ro, särskilt om ni ska prata om något viktigt. Om du verkar stressad smittar det lätt av sig och personen kan få ännu svårare att kommunicera.  • Skriv ned viktig information som inte får falla mellan stolarna.  • Tala enkelt och tydligt, men glöm inte att du pratar med en vuxen person. Prata aldrig förbarnsligande eller över personens huvud.  • Sitt ned i samma nivå som personen och ha ögonkontakt.  • Foku

Reportage - Man blir aldrig fullärd när det kommer till demens

Att leva med demenssjukdom är långt ifrån enkelt. Att jobba med det är något helt annat. Amalia Fogelqvist jobbar som undersköterska på ett demensboende i Linköping och delar med sig av sina upplevelser i yrket; från kommunikativa utmaningar och bristande förutsättningar till den starka gemenskapen bland personalen. Sjutton år. Så gammal var Amalia Fogelqvist när hon för första gången klev in på ett demensboende. På den tiden läste hon vård- och omsorgsprogrammet på Birgittaskolan och gjorde sig redo att ta de första stapplande stegen ut i yrkesvärlden. Idag är hon 25 år och en av trotjänarna på samma boende. - I början var det svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till de boende. Jag visste inte hur mycket de uppfattade i olika situationer och var rädd att ställa för höga krav eller göra bort mig. Idag är jag mycket mer bekväm i min yrkesroll. Jag vet hur jag ska anpassa mig efter de boendes olika personligheter och jag vet hur jag ska hantera olika situationer. Amalia hamnade på